Tågluffa i Europa: så planerade jag min första resa

Jag hade läst minst tio guider innan jag åkte. Ändå stod jag på perrongen i Köln en tisdagsmorgon och letade efter en spårskylt som inte fanns där jag trodde. Så här lade jag faktiskt upp min första tågluff, och det jag skulle gjort annorlunda om jag fick börja om.

Så planerade jag rutten

Jag började i fel ände. Först bestämde jag mig för hur många dagar jag hade (arton), sedan försökte jag klämma in så många städer som möjligt. Facit i efterhand: det hade varit smartare att göra tvärtom, välja tre eller fyra platser jag verkligen ville se och låta resdagarna forma sig runt dem.

Rutten jag till slut körde såg ut ungefär så här:

• Stockholm till Hamburg, med byte i Köpenhamn
• Hamburg till Berlin, kort sträcka, mest för att jag ville se staden igen
• Berlin till Prag, min favoritsträcka på hela resan
• Prag till Wien, en eftermiddag som kändes för kort
• Wien till Zürich, sista biten innan hemresan

Jag ritade rutten på ett papperskarta först, sedan la jag in exakta avgångar när jag var närmare varje sträcka. Att boka allt i förväg hade tagit bort precis det jag ville ha ut av resan: möjligheten att stanna en extra dag om en stad kändes rätt.

Vad jag skulle gjort annorlunda

Tre saker, om jag är ärlig. För det första: färre städer, mer tid i varje. Jag tillbringade mer tid på tåg och perronger än jag hade räknat med, och några av städerna fick bara en kväll och en förmiddag, vilket inte gör någon stad rättvisa. För det andra: jag underskattade bytestiderna. En bytestid på tjugo minuter i en okänd station är stressigt, inte äventyrligt. För det tredje: jag bokade inte sovvagnen till Berlin i tid, vilket jag skriver mer om i inlägget om nattåget till Berlin.

Pass eller enskilda biljetter

Det första riktiga beslutet är om man ska köpa ett interrailpass eller boka varje sträcka för sig. Jag valde pass, mest för friheten, men det är inte alltid det billigaste alternativet. Om du redan vet exakt vilka städer du ska till och kan boka långt i förväg kan enskilda biljetter, till exempel via Deutsche Bahns egna kanaler, bli billigare. Det som fick mig att ändå välja pass var att jag inte visste hur länge jag ville stanna någonstans förrän jag var där.

Kolla alltid aktuella priser och giltighetsregler direkt hos Interrail innan du bestämmer dig, det ändras och jag vill inte skriva ut en siffra här som är fel om ett halvår.

Sittplatsreservationer, det ingen förklarar tydligt

Det här var min största missuppfattning innan avresan. Jag trodde att ett pass betydde att jag bara kunde kliva på vilket tåg som helst. Så är det inte överallt. Regionaltåg och de flesta tåg i Tyskland, Österrike och Schweiz krävde ingen reservation för mig. Men för sträckan genom Frankrike, som jag aldrig körde den här resan men planerade för en annan, är reservation i princip obligatorisk på snabbtågen. Nattåg är en egen kategori, där ska man boka i förväg oavsett land, annars riskerar man att stå eller inte komma med alls.

Praktiskt tips: kolla reservationskraven för varje sträcka så fort du bestämt dig för rutten, inte dagen innan. Det tog mig en kväll med en karta och flera flikar öppna, men det sparade mig från att bli stående i Wien.

Packlista för tågluff

Jag packade om en gång på riktigt, i en tvättstuga i Prag, efter att ha insett att jag hade med mig för mycket. Så här ser listan ut som jag faktiskt skulle stå för nästa gång:

Kategori	Vad jag tar med	Varför
Väska	Ryggsäck, inte resväska med hjul	Trappor och ojämna perronger finns överallt
Kläder	Lagerklätt, ett extra ombyte	Temperaturskillnader mellan länder kan vara stora
Laddning	Powerbank, universaladapter	Uttag saknas eller är upptagna på många tåg
Mat	Snacks och en tom vattenflaska	Restaurangvagn saknas på många av tågen
Papper	Utskrift av passet, ett par reservationer	Mobilen kan dö vid fel tillfälle
Övrigt	Öronproppar, liten hänglås till luckan	Sovvagn och delade kupéer är inte alltid tysta

Appen jag levde i under resan

Jag laddade ner Rail Planner-appen innan avresan, och den blev mer central än jag hade väntat mig. Där ligger passet digitalt, tidtabellerna för de flesta sträckorna och en karta över vilka länder som kräver reservation. Nackdelen är att appen ibland tappade internetanslutning i tunnlar eller på landsbygden, så jag lärde mig snabbt att skriva ner eller skärmdumpa avgångstider innan jag klev på ett tåg utan täckning. Ett par gånger satt jag och räknade ut nästa byte på en papperskarta i stället, vilket kändes ålderdomligt men fungerade utmärkt.

Jag höll också koll på en enkel regel: aldrig boka något jag inte var säker på. Flexibiliteten var hela poängen med passet, och att låsa fast för många dagar i förväg hade tagit bort det som gjorde resan rolig.

Ensam eller med sällskap

Jag reste ensam den här gången, vilket gjorde planeringen enklare men kupéerna tystare. Fördelen med att tågluffa själv är att man kan ändra planen utan att förhandla med någon. Nackdelen är att långa sträckor genom natten kan kännas långa på riktigt, särskilt om kupén är tom eller full av främlingar som alla sover. Reser man i par eller grupp blir logistiken lite krångligare, framför allt kring sovvagnsplatser, men själva resan brukar gå fortare psykologiskt sett. Ingen av delarna är fel, det handlar mest om vad man orkar med.

Vanliga fel jag ser andra göra (och gjorde själv)

En sak jag märkte, både hos mig själv och andra tågluffare jag pratade med på vägen, är att man planerar för optimistiskt. Man räknar med att tåget går i tid, att bytet tar exakt så lång tid som appen säger, och att man hittar rätt spår direkt. Ingen av de sakerna stämde särskilt ofta för mig. Ett annat vanligt fel är att man inte kollar om ett land kräver reservation innan man är på plats, vilket kan sluta med att man står och väntar på nästa tåg i stället.

Det tredje, och kanske vanligaste: man tågluffar bara utomlands och glömmer att samma sak går att göra hemma. Jag testade det själv efteråt, mer om den resan i inlägget om att tågluffa i Sverige.

Så här skulle jag lägga upp en första tågluff idag

Om en vän frågade mig imorgon skulle jag säga: välj tre städer du verkligen vill se, lägg minst två nätter i varje, och räkna med minst en timme extra vid varje byte du inte har gjort förut. Boka nattåg och eventuella obligatoriska reservationer så fort rutten känns spikad, men lämna resten öppet. Det är i de öppna dagarna som resan faktiskt blir din egen, inte en checklista.

Mer om hela idén bakom det här sättet att resa finns på bloggens startsida, om du är nyfiken på fler resor i samma anda.

Jag åker igen om ett år, förmodligen med samma optimistiska bytestider och samma löfte till mig själv om att den här gången ska jag packa lättare. Vi får se hur det går.